Sedan flera år tillbaka verkar GPS:en har gjort den klassiska vägatlasen helt överflödig. På avresedagens morgon matar man snabbt in resans destination i GPS:en och kör ut från garageuppfarten. Jag är dock en splittrad GPS-fantast då även den en har sina problem. För det första värderar jag både att ha en översiktsbild av färdvägen men även kunna se alla de städer och vägar som ligger en bit bort från den väg GPS:en visar. Jag tycker helt enkelt att en GPS ger mig tunnelséende eftersom jag bara ser den utvalda färdvägen. I de flesta fall ger inte heller GPS:en mig de små utmaningar jag uppskattar. Det finns en charm i dra upp sin gamla, och i vissa fall ouppdaterade, europakarta ut handskfacket på en rastplats utmed Autobahn. Antar att det påminner mig om familjens bilsemesterar i Europa under min barndom. Jag har alltid varit intresserad av geografi och jag vill se vilka städer man passerar, även om de ligger en bit bort från vägen. För det mesta passerar man dessa, emn ibland får man ett infall och gör en avstickare.
Det finns också mer praktiska anledningar till att ha med sig en europakarta under bilsemestern. GPS:en kan ju trots allt gå sönder under resan, och istället för att köpa en ny så tar man snabbt fram pappersvarianten. Ska man köra genom östeuropa kan det dessutom uppstå problem med mjukvaran i GPS:en. Ofta köper man till särskilda kartpaket och östeuropa är vanligtvis ett extra tillval, precis som USA och andra kontinenter. Har man riktig otuk kan man också drabbas av att GPS-systemet går ner under tiden man är ute med bilen. Det kan bero både på tekniska och politiska skäl, eftersom USA:s militär äger systemet.
GPS:en är ett fantastiskt hjälpmedel, men ta även med en europakarta för att vara på säkra sidan.