”Vi är nu framme vid den gemensamma säkerhetszonen. Ni hittar era skottsäkra västar under era säten.”
Jag sitter i en FN-buss och mannen som talar är säkerhetsvakt i den amerikanska armén. Han fungerar som vår guide på en dagstur från den sydkoreanska huvudstaden Seoul till gränsområdet mellan Nord- och Sydkorea. Turen arrangeras två gånger i veckan av USO (United States Organization) och riktar sig främst till amerikanska krigsveteraner från Koreakriget. I mån av möjlighet får också andra delta, med undantag av civila koreaner. De flesta i bussen är mycket riktigt amerikaner, men här finns också några kanadensare, några australiensare, och jag.
Turen började kl. 7.15 i Camp Kim, en amerikansk militärbas i utkanten av Seoul. Det första etappmålet var Camp Bonifas, en amerikansk/sydkoreansk militärbas som stationerar över 5000 soldater. USO-bussen körde nästan hela den 50 km långa sträckan längs en väg som kallas Freedom Road, frihetsvägen, och trafiken blev allt glesare ju närmare gränsen vi kom. Den sexfiliga vägen följer två floder, först Han-gang och senare Imjin Gak, och de minerade och taggtrådsförsedda flodstränderna är synnerligen välbevakade med militärposteringar utplacerade på 100 meters avstånd från varandra. Vägen är sexfilig för att armén snabbt skall kunna förflytta ett stort antal soldater till gränsen.
Våra pass kontrollerades mycket noggrant innan vi blev insläppta på militärbasen, trots att vi färdades i en USO-buss och trots att passen redan granskats två gånger tidigare. Från bussen visades vi in i en stor föreläsningssal där vi fick en diabildpresentation om Koreakriget och om gränsområdet. Vi måste också skriva under ett dokument som befriade FN och den sydkoreanska regeringen från allt ansvar i händelse att vi dödades eller skadades under vårt besök i gränszonen som en följd av fientlig skottlossning.
Den koreanska halvön delas sedan år 1953 i två delar av en militär demarkationslinje. Denna gränslinje sträcker sig över hela halvön och är alltså 248 km lång. På bägge sidorna om gränsen finns en två km bred buffertzon som är demilitariserad, vilket i praktiken betyder att den demilitariserade zonen är fyra km bred. FN övervakar att varken nord- eller sydkoreansk militär kommer in i gränszonen. Ändå har skottlossning förekommit regelbundet, senast i november 2001 och i juli 2003. Soldater har också dödats då sydkoreansk militär hittat nordkoreanska tunnlar mer än en kilometer inne på sydkoreanskt område (vilka grävts på 75 meters djup under gränszonen). Hittills har fyra tunnlar upptäckts, den senaste år 1990. Två av dem är öppna för utländska (men inte koreanska) turister.
Efter informationstillfället bytte vi till en FN-buss, som är de enda fordon som har tillträde till gränszonen. Efter några minuters körning inom gränszonen var vi framme vid ingången till ett område som kallas Joint Security Area, den gemensamma säkerhetszonen, eller kort och gott Panmunjom. Panmunjom stavas ibland Panmunjeom och är egentligen är namnet på en närbelägen by som totalförstördes under kriget.
Panmunjom-området är närapå cirkelformat och kontrolleras officiellt av FN. I praktiken ansvarar de två koreanska staterna för säkerheten inom varsin cirkelhalva. Här har nord- och sydkoreanerna sina respektive utkiksposter och mitt i säkerhetszonen, rakt på gränslinjen, finns tre av FN administrerade konferensbyggnader. Det är här som representanter för de bägge koreanska staterna har sina möten. Varje byggnad består av ett rum med ett stort konferensbord, också det placerat mitt på gränslinjen.
Besökare, som vi turister officiellt kallas, får fritt promenera omkring inne i FN:s byggnader, men inte vidröra någonting på den nordkoreanska sidan av gränslinjen. Utanför dessa byggnader får vi också gå relativt fritt omkring men absolut inte överskrida (eller ens komma i närheten av) gränslinjen. Det får inte heller de nord- och sydkoreanska säkerhetsvakterna. Deras rörelsefrihet förbjöds av FN efter en incident år 1976, då sydkoreanska säkerhetsvakter fällde ett träd i omedelbar närhet av den militära demarkationslinjen. Skottlossning utbröt, och flera personer dog eller skadades. Den senaste skottlossningen inom den gemensamma säkerhetszonen ägde rum år 1984, då en sovjetmedborgare på en dagstur från den nordliga sidan beslöt att hoppa av och plötsligt började springa söderut. Också då miste ett flertal personer livet, både säkerhetsvakter och besökare. Med denna bakgrundsinformation i bakhuvudet var det en stor lättnad att konstatera att säkerhetsvaktens replik om skottsäkra västar var ett skämt.
Trots att säkerhetszonen endast har en diameter på ca 800 meter, finns här överraskande många imponerande byggnader. Förutom FN-byggnaderna ser vi Peace House och Freedom House på den sydkoreanska sidan samt Panmun-gak och Tongil-gak på den nordkoreanska sidan. Från en av FN:s talrika utkiksposter ser man (vid klart väder) långt ut över nordkoreanskt territorium. Bland annat syns byn Gijong som har världens längsta flaggstång (160 m) och världens största flagga. Enbart flaggan uppges väga 300 kg!
Vi betraktar med nyfikenhet de nordkoreanska säkerhetsvakterna men är strängt förbjudna att fotografera dem, peka mot dem, ta ögonkontakt med dem, eller visa några som helst tecken. De däremot fotograferar oss, både med vanliga kameror och med videokameror. Det är säkert därför som vi varit tvungna att klä oss enligt mycket strikta regler för att över huvud taget få delta i dagsturen. Förbjudna klädesplagg är förutom mycket färggranna eller trasiga dito bland annat jeans, t-skjortor, shorts och strandsandaler. Man får inte heller ha synliga tatueringar eller långt hår eller överlag se allmänt ovårdad ut.
Efter byte från FN-buss tillbaka till den väntande USO-bussen i Camp Bonifas (som också har en suvenirbutik!) och lunchpaus i en lokal koreansk restaurang utanför den demilitariserade zonen, gör vi ännu ett uppehåll vid en av de nordkoreanska tunnlarna. Tunneln är överraskande stor och vi promenerar inne i den ca 450 meter mot gränslinjen och tillbaka igen. Sydkoreanerna har räknat ut att över 10000 man kan ta sig genom tunneln från nordkoreanskt område till tunnelns öppning på mindre än en timme.
Under bussresan tillbaka till Camp Kim i Seoul reflekterar jag över dagens oförglömliga upplevelser. Det känns minst sagt egendomligt att FN i samråd med regeringarna i två stater som fortfarande formellt befinner sig i krig med varandra, ordnar (eller åtminstone tillåter) dagsturer för turister till ett gränsområde som enligt alla officiella källor är det mest övervakade i hela världen.
Mera foton från Panmunjom hittar du på webbsidan Border Zone Asia & America.