Sommaren 2009 publicerades Gränsfeber, en bok om fem europeiska gränsexpeditioner som företogs under åren 2001-2008 av en internationell gränsgrupp. Som ett genomgående tema tar boken läsaren till mer än trettio av Europas fyrtioåtta trepunkter, med andra ord de ställen där tre länders statsgränser möts. Boken riktar sig främst till geografer och till resenärer som söker resmål som researrangörerna inte ännu på länge kommer att bjuda ut. Avsnittet nedan berättar om resan mellan de ukrainska städerna Tjernivtsi och Mohyliv-Podilskyj.
- – - – - – - – - -
9 maj 2008
Vi vaknade till en stor festdag – årsdagen till minnet av andra världskrigets slut. Det fanns med andra ord mycket folk på och längs vägarna. Dessutom körde vi genom flera orter där man firade storstilat med tal, musik och parader. Vi kunde inte delta i festligheterna eftersom vi hade en privat höjdpunkt på dagordningen – att ta oss till den nordliga moldavisk-rumänsk-ukrainska trepunkten.
Gränsstationen i Mamaliga i Ukraina och den motsvarande moldaviska gränsstationen i Criva några hundra meter därifrån ligger bägge en knapp kilometer norr om gränsfloden Prut. Den norra sidan av Prut är alltså ukrainskt och moldaviskt område; den södra sidan rumänskt. Enligt våra kartor gick det en stig längs den ukrainsk-moldaviska gränsen ner till floden. På basen av våra erfarenheter av ukrainska gränsvakter hittills hade vi emellertid inga större förhoppningar om att få lov att gå ner till floden på den ukrainska sidan. Vår plan var därför att försöka ta oss ner till floden på den moldaviska sidan av gränsen. Doug var så pass pessimistisk att han frivilligt beslöt att stanna och vakta bilen.
Det började sämre än vi hade föreställt oss, och vi började tro att Doug gjort ett korrekt val. ”Inga fotgängare” var nämligen den information vi fick av den ukrainska gränsvakten. Samma information kunde vi läsa på skylten invid gränsstationen. Vi frågade då honom hur det kom sig att vi såg människor komma promenerande mot oss från det moldaviska hållet. Vakten gned diskret sin tumme några gånger mot pekfingret, det internationella tecknet för pengar. En ukrainsk sedel bytte ägare, och några minuter senare fick vi våra pass stämplade. Därefter promenerade vi iväg, mot Moldavien.
Vid den moldaviska gränsstationen vände sig överraskande turen. Peter tog fram en kopia av ett brev som han skrivit och skickat till den moldaviska ambassaden i Berlin, men som han inte hade fått något svar på. I brevet – brevpappret var naturligtvis försett gruppens logotyp med texten ”International Border Research Group [IBRG]” – hade han meddelat de moldaviska gränsmyndigheterna om vår resa och våra planer. Han hade också specifikt nämnt vår önskan att besöka den aktuella trepunkten. En av gränsvakterna tog då brevet och gick in i stationsbyggnaden. Efter en stund kom han tillbaka och berättade att han skulle promenera med oss ner till gränsfloden. Till vår stora glädje fick vi också fotografera fritt, både gränsen och gränsmarkörer, men inte någon av de gränsvakter som patrullerade i området.
Stigen var mycket varierande och vi insåg genast att vi inte hade haft den minsta lilla chans att ta oss till trepunkten på egen hand. Dels var vi tvungna att krypa under ett tåg som blockerade gränsstigen; dels var vi tvungna att med tungan rätt i mun ta oss igenom ett taggtrådsstängsel som uppförts ett tjugotal meter från gränsfloden. Dessutom hade vi högst sannolikt blivit stoppade av de moldaviska gränsvakter vi mötte längs vägen till trepunkten. Däremot såg vi inga ukrainska gränsvakter, trots att stigen gick praktiskt taget under ett ukrainskt vakttorn invid stigen. Vi fick med andra ord fina bilder både av de tre gränsstenarna mellan gränsstationen och Prutfloden och själva trepunktsområdet – även om själva trepunkten inte var markerad.
Efteråt bjöd vi gränsvakten på kaffe och smörgås i ett litet kafé bakom den moldaviska gränsstationen. Dessutom gav Frode honom en svart t-skjorta med texten ”Grensekommissariatet” som tack för hans vänlighet. Det var inte den första t-skjortan han delade ut under expeditionen. Han hade i själva verket tagit med sig ett så pass stort antal t-skjortor från Norge för att dela ut vid tillfällen som detta, att det fanns tillräckligt många för att också expeditionsmedlemmarna skulle få var sitt exemplar.
Efter att ha passerat bägge gränsstationerna en gång till, nu i motsatt riktning och bägge gångerna med tillhörande papperskrig, kom vi tillbaka till vår hyrbil. Resten av dagen körde vi längs den moldaviska gränsen i riktning mot den lilla orten Mohyliv-Podilskyj. Vi stannade några gånger i byar som antingen delades av den ukrainsk-moldaviska gränsen, eller där statsgränsen gick alldeles i närheten av bosättningar. Eftermiddagen var i övrigt relativt händelselös, om man bortser från de spänningsmoment som vägarnas skick bjöd på och det stora antalet kor som här och där ockuperade vägarna i flera kilometers tid.
Vi lyckades hitta vårt hotell utan större svårigheter, trots den tilltagande skymningen. Smaradh Hotel var det enda hotellet under expeditionen som inte hade bekräftat att vi faktiskt var väntade. Det var också det enda hotellet som inte hade någon frukostservering, ett faktum som vi fick veta först då vi checkade in. I det brev jag fått från hotellet i början av året hade de bara informerat om priset per rum per natt.