Det finns överraskande många platser och etablissemang som av olika anledningar vill eller låtsas vara hemliga och/eller anonyma. Här är fyra exempel på sådana.
I Cypern, längs motorvägen A6 mellan städerna Pafos och Limassol, finns en avtagsväg som leder till ”Secret Valley”. Den hemliga dalen består i själva verket av ett stort område med lyxvillor som överblickar antingen någon av de närliggande golfbanorna eller också Afrodites klippa och det vackra Medelhavet. Fotot är taget 2011.
I huvudstaden Nicosia, närmare bestämt knappt etthundra meter norr om den grekcypriotiska gränsövergången Ledra Street och dess turkcypriotiska motsvarighet Lokmaci, finns en butik med namnet ”No name shop”. Butiken riktar sig främst till turister och saluför följaktligen suvenirer av olika slag. Fotot är taget 2011.
I den österrikiska gränsstaden Feldkirch finns en biograf med tillhörande bar som heter Kino Namenlos Lokal Bar. Här kan man, om man så vill, börja dagen med sen frukost eller avsluta den med en drink. Eller varför inte både och, och däremellan njuta av en bra film. Fotot är taget 2011.
Också i Sverige finns det namnlösa platser. Härnösand bidrar med en pittoresk gränd, även om det verkar vara något lurt med det hela. En skylt på det första huset i gränden i fråga anger nämligen klart och tydligt att gränden heter ”Namnlösa gränd”. Kan man ändå hävda att gränden är namnlös? Denna fråga gäller naturligtvis i lika hög grad ”namnlösa” butiker och biografer. Fotot är taget 2008.
Som alla resenärer vet, är jordklotet indelat i tidszoner. Tidszonerna baserar sig på ett förslag framlagt år 1878 av kanadensaren S. Fleming, enligt vilket jordklotet skulle indelas i 24 ”timzoner”, som begränsades av meridianer på 15 graders, med andra ord en timmes avstånd från varandra.
Flemings förslag blev efter många förhandlingar antaget på en internationell astronomisk kongress i Washington år 1884, och man beslöt att numrera de 24 tidszonerna från 0 till 23. Den meridian som går genom Greenwich ansågs på denna tid vara den viktigaste meridianen i världen – en naturlig följd av de brittiska kartornas stora användning bland sjöfarare. Mittmeridianen i nollzonen utplacerades därför att gå genom just Greenwich, numera allmänt kallad nollmeridianen.
Så här såg nollmeridianen (det dubbla vita strecket) utanför det kungliga centralobservatoriet i Greenwich ut år 1980 [bilden är tagen av undertecknad]:
De flesta resenärer torde också veta att Europa praktiskt taget helt och hållet faller inom tre tidszoner. Vi har – från väst till öst – västeuropeisk tid (Greenwich Mean Time), centraleuropeisk tid, och östeuropeisk tid. Däremot är de flesta resenärer inte medvetna om hur ologiska situationer tidszonerna kan leda till. Försök lösa följande gåta utan att titta på svaret, och ännu bättre, utan att använda karta!
EN GÅTA
Du är på en väg någonstans i Europa. Klockan är 2 på eftermiddagen. Samtidigt, tio kilometer väster om den europeiska vägen, i ett annat land, är klockan 3. Fortfarande samtidigt, men tio kilometer öster om den europeiska vägen, i ett tredje land, är klockan 4. Var är du och vad är klockan i Madrid?
Klicka här för att få SVARET PÅ GÅTAN.
De alla flesta turister i Cypern torde veta att ön sedan inbördeskriget år 1974 varit delad i två delar: en nordlig (turkcypriotisk) och en sydlig (grekcypriotisk) del. Många torde också känna till att det finns (åtminstone) en brittisk militärbas på ön. Guiderna på bussarna från flygfältet i Larnaca till öns populära turistorter i öns sydöstra hörn, Agia Napa och Protaras, är nämligen inte sena att påpeka att man på vägen dit kör genom det brittiska militärområdet Dhekelia.
De brittiska militärbaserna på ön är i själva verket tre till antalet. Förutom Dhekelia finns här också Akrotiri och Episkopi, som bägge ligger inom ett och samma militärområde sydväst om staden Limassol, längst nere på halvön Akrotiri (som gett militärområdet dess namn). Tillsammans utgör Dhekelia och Akrotiri det territorium som britterna valde att behålla då de gav Cypern dess självständighet år 1960. Även om turisterna uppmanas att inte i onödan vistas på brittiskt territorium, är det naturligtvis inte heller förbjudet. Till och med gränsposteringar saknas helt och hållet.
Det finns många spännande platser att besöka inom det brittiska militärområdet Akrotiri. Ett exempel, speciellt för den historieintresserade, är Kourion, ruinerna till en antik stad som existerade ännu på medeltiden. På området finns också flera stränder, bland annat Avdimou Beach, Kourion Beach och Lady’s Mile Beach. Den sistnämnda kommer man till genom att köra söderut förbi Limassols nya hamn väster om stadens centrum. Den 7 km långa stranden börjar några km söder om hamnen (foto # 1 visar författaren på den typiska hårdpackade småstensstranden). Om man i stället svänger av mot väst (foto # 2) i riktning mot Trachoni kommer man till ett nyöppnat köpcenter, My Mall. Centret finns i byn Zakaki och är för närvarande det största på Cypern.
Däremot känner turisterna i allmänhet inte till att en del av motorväg A6 också går en bit in på det brittiska militärområdet Akrotiri mellan städerna Pafos och Limassol, närmare bestämt under en knappt 10 km lång sträcka som börjar i närheten av avtagsvägen till byn Avdimou och slutar i närheten av avtagsvägen till byn Sotira. Bildsviten nedan (foton # 3-7) visar först avtagsvägen till Sotira när man närmar sig den (rödmarkerade) cypriotisk-brittiska gränsen från andra hållet (d.v.s. från Limassol mot Pafos), därefter den brittiska vägsträckan fram till en 900 meter lång tunnel (ingången är markerad med en blå kvadrat på kartan).
Foto # 1 är taget av Irmeli Palmberg, de övriga av författaren.
Det finns (beroende på hur man definierar begreppet) upp till etthundra mikronationer i världen. Vissa källor hävdar att länder med färre än en miljon invånare bör klassificeras som mikronationer, och i så fall passar definitionen in på en femtedel av världens självständiga stater. Enligt andra källor är det bara sådana stater, som av allt att döma är mer skämtsamt än seriöst menade, som bör kallas mikrostater. Också olika slags konstnärsprojekt kan ibland räknas som mikronationer av det senare slaget. Bilderna i texten har jag tagit under mina besök i tre europeiska mikronationer, nämligen Seborga, Uzupis och Kugelmugel.
SEBORGA
Femton km norr om Ventimiglia, den italienska gränsstaden mot Frankrike vid Medelhavskusten, finns en liten stad som heter Seborga. Utseendemässigt skiljer sig staden knappast alls från ett hundratal andra småstäder i norra Italien. Men får man tro stadens lokalbefolkning är Seborga inte vilken stad som helst, den är ett furstendöme.
Vägen upp till Seborga är mycket smal och krokig, och strax före centrum finns en stor gränsskylt som på italienska hälsar besökare välkomna till det ”forntida furstendömet Seborga”. Sedan fortsätter vägen uppåt mot bergen, och praktiskt taget utan förvarning kommer man till en hög stadsmur och kort därefter till ett öppet torg. Härifrån leder flera smala gränder in mellan husen. Jag identifierar åtminstone två restauranger, en kafeteria, en matbutik, några suvenirbutiker, ett museum, ett kapell, och naturligtvis furstens residens.
I muséet lär jag mig att Seborga i tiderna inte officiellt integrerades med vare sig kungariket Sardinien eller republiken Genua. Seborga nämns inte heller i samband med Italiens enande år 1861, och staden kan därför inte anses vara en del av den italienska republik som bildades år 1946.
Med dessa motiveringar började en självständighetsrörelse gro i Seborga redan i början av 1960-talet, men först år 1995 gjorde stadsborna slag i saken. Man ordnade en allmän omröstning bland de röstberättigade, och med en överväldigande majoritet (98,7%), beslöt man att återuppta furstendömets ursprungliga författning från år 954.
Landets blåvita flagga vajar på de flesta hus, bilarna har egna nationalitetsbeteckningar (SB) och medborgarna lär ha egna, seborganska pass. Lokala mynt (inte sedlar) i enheten luigino (som var furstendömets myntenhet på 1700-talet) är i omlopp jämsides med euromynt, och också lokala frimärken finns till salu. Dessa är inte godkända av den internationella postunionen, men turisterna köper dem som suvenirer. Samtidigt köper de t-skjortor och stannar upp för att äta endera av traktens två nationalrätter: kanin- och getkött. Däremot kan turisterna inte ännu övernatta här – staden saknar nämligen än så länge hotell.
UZUPIS
Strax öster om Gamla Staden invid floden Vilnia i Vilnius finns sedan 1997 en självutnämnd fristat, den så kallade republiken Uzupis. Ordet ”Uzupis” betyder ”bakom floden”, och formen ”uzupio” (som förekommer på gränsskylten nedan) är ordets genitivform. Ordagrant översatt står det således ”Uzupis’ republik” på skylten.
Republiken består av ett trettiotal bostadshus och några skjul, och dessutom finns här ateljéer, gallerier och småbutiker av olika slag. Invånarna består huvudsakligen av bohemer, romantiker och konstnärer. Bostadshusen är relativt förfallna och pryds inte oväntat av jättelika väggmålningar som ofta täcker både fönster och dörrar. Dörrarna står i regel på vid gavel, vilket tycks tyda på att ohederlighet inte förekommer i republiken.
Republikens huvudkvarter är en kombinerad pub/restaurang som heter Uzupio Kavine. Här samlas den demokratiskt valda regeringen regelbundet för sina möten. Det är också här som medborgarna äter och dricker. I en av de smala gränderna hittar jag en stor informationstavla, som berättar för den intresserade vem som valts till president, biskop och ministrar för innevarande regeringsperiod. Här finns också republikens konstitution uppspikad, likaså en förteckning över de lokala högtiderna.
Konstitutionen är mycket jordnära, såsom följande exempel visar: Människan har rätt att bo bredvid Floden, och Vilnia har rätt att flyta bredvid människan. Människan har rätt att vara lat eller att inte göra någonting alls. Människan har rätt till hett vatten, värme under vintern och ett tegeltak. Människan har rätt att sköta om en hund tills den ena av dem dör. Varje människa bör komma ihåg sitt namn.
Högtiderna är inte heller riktigt de samma som vi brukar fira i Norden. Eller vad sägs om vårpoesins dag, flodens dag, blommornas natt, idiotens dag, vindarnas dagar (en dubbelhelg), och bönemarknadens dag. Uzupioterna firar nyår den 21 mars (det framkommer inte om de gör det i förskott eller efterskott jämfört med andra länder) och självständighetsdag den 1 april.
KUGELMUGEL
Kugelmugel är en före detta mikronation i Wien. I praktiken är det fråga om ett litet, klotformat hus med ca 7,5 meters diameter. Huset byggdes av en österrikisk konstnär, Edwin Lipburger, som år 1984 utropade sitt konstverk till en självständig republik. Enligt Wikipedia hade republiken under sina glansdagar 389 medborgare, vilka dessvärre, av utrymmesskäl måste bo utomlands, i Österrike. Lipburger vägrade konsekvent att betala skatt till den österrikiska staten och tryckte också sina egna frimärken. Han var mycket nära att få fängelsestraff för sina tilltag, men räddades av att den österrikiske presidenten förbarmade sig över honom för att han tyckte att det var en rolig idé.
I dag finns den före detta mikronationen inne i en nöjespark, Wurstelprater, bakom taggtråd, och otillgänglig för den stora allmänheten. Nöjesparken och den närliggande allmänna parken Wiener Prater finns i stadsdelen Leopoldstadt.
